Som alldeles på bristningsgränsen höggravid är väl nog det vanligaste rådet man får höra att man nu ska ta till vara på den här härliga tiden just före nedkomsten och njuta fullt ut! Tycker väl att det är lite småkonstigt att någon som själv varit i samma situation kan ge ett sådant råd... Måste bara betyda att i och med förlossningen sker det nåt med ens medvetande - alla krämpor man haft verkar bli som bortblåsta, både fysiskt och från ens minne (och bra är väl det, hur skulle nån annars vilja ha fler än ett barn??). Istället för att minnas tiden före bejbin som den var (ontontont-pust-stön-stånk-kom uuuuut nu, unge!!) minns man hur "myyyysigt" det var att känna bejbin som bökade på (och valde att inte komma ihåg sparkarna mot revbenen och ilningarna down there då man trodde att bejbin med våld tryckte sig ut). Man väljer att glömma bort de sömnlösa nätterna då ingen sovställning var bekväm och då man fick "stiga upp" (as in på nåt sätt kravla sig/rulla upp ur liggande ställning med en elefants smidighet) typ en gång i timmen minst för att "gå" (vagga som en anka) på toa. De "långa och sköna" promenaderna som utlovas och rekommenderas i var och varannan gravidbok är ett resultat av verkligt positivt tänkande - eller vad vet jag, kanske 500 meter ankgång i en hastighet av max 1km/h är långt för vissa. Lägg till foglossningskrämpor som höftvärk och knivhugg i skinkorna och mellan benen och du har en riktigt "skön" promenad! De välmenta rådgivarna kanske minns hur skönt det var att få en orsak till att ligga och vila i soffan - men glömmer att orsaken till de långa vilostunderna var att det helt enkelt inte var värt besväret att försöka stiga upp hur det mjuka soffhelvetet om man väl landade där.
De psykiska krämporna verkar man också ha förträngt - och dessa är nästan de värsta. Oro över hur bejbin mår när det nu är så himla trångt i magen, oro för att nån har missat nåt på ultraljudsundersökningarna och bejbin föds med svans och tre ögon och stumpar till ben, oro för hur i hela friden den här krabaten skall komma ut, och oro för hur man kommer att klara förlossningen. För att inte snacka om oro för hur man kommer att kunna ta hand om en liten spädis då man inte ens bytt en blöja i hela sitt liv.
Ja, så njut nu! Det här är en underbar tid! :)
(och ja, nog är det väl en underbar tid trots allt, lite som på julafton då man ätit på tok för mycket och sitter som en strandad val i soffan och väntar på julklappsutdelningen)
6 kommentarer:
Hej Marie! Kul att du har börjat blogga :)
Ja-a... Njut nu bara. Jag har också tagit en promenad idag. ca 500 m till apoteket, sen 30 minuter på caféet bredvid för att samla krafter och kaffe, och sen ca 500 m hem igen. Det var nästan mer än jag klarade av och då är jag ju inte alls lika höggravid som du, hela 2,5 veckor mindre höggravid that is :) Skulle det inte vara så halt och vått och ojämnt skulle det vara lättare att masa sig fram där ute. Men härligt solsken var det i alla fall...
Haha, innan jag fick barn undrade jag också vad som menades med det där "njut", men nu är också mitt bästa tips att njuta av tiden!
Men det du ska njuta av är inte det att du ligger i soffan för att du inte orkar annat, utan för att du om ett år inte kan ligga stilla i soffan längre än 5 minuter innan någon vill något. Men äh, du märker sen ;)
:D Goda råd/ smarta kommentarer och insiktsfulla frågor finns det gott om: "Passa på att vila ut", "Ännu har ingen blivit kvar där inne", "Vad har du gjort under alla lediga dagar?", "Vänta bara..."
Men du, allt är som det brukar vara för de flesta, och det kan väl inte vara helt fel?
kram
Jo, inte är det ju så paha! Det är ju ett övergående tillstånd trots allt, och vad jag har förstått finns det annat att klaga på när bebin väl är här :)
... och att jubla över :)
Skicka en kommentar